Tiggarnas jobb

För drygt en månad sedan hölls det en halvdag kring tiggarnas situation på Domkyrkoforum. Vi var många som var där för att lyssna till bland annat journalisten Cecilia Nebel och personalen från Diakonicentralen – människor som på olika sätt satt sig in i tiggarnas situation genom att faktiskt prata med dem.

Det är ju så fruktansvärt lätt att bara gå förbi och låta de egna fantasierna och fördomarna vara det som styr tänkandet. Tack och lov då att det finns människor som inte nöjer sig med att bara gå förbi utan faktiskt försöker ta reda på varför dessa människor sitter här på våra gator! Det var mycket intressant som kom fram under denna halvdag, men det som jag framförallt fastnade för var detta att de flesta som är här helst vill ha ett jobb.

De flesta kommer från Rumänien, Ungern och Bulgarien – i princip alla är romer. I sina hemländer är de utestängda från arbetsmarknaden och på grund av diskriminering och korruption får de heller inte någon statlig hjälp. Så för att försörja sin familj tvingas de söka sig utomlands. Många lämnar sina barn hos far- och morföräldrar för att några månader försöka få ihop pengar på annat håll. Som diakonen från Diakonicentralen uttryckte det – alla som ser dessa människor som lycksökare borde fråga sig själva om de skulle vara villiga att lämna sina barn för att sitta på gatan dag ut och dag in för att tigga?

Det råder inget som helst tvivel om att de är nöden som driver dessa människor. Vad de önskar sig allra mest är arbete i hemlandet, i andra hand vill de arbeta här – men på grund av byråkrati och fördomar har de små chanser att hitta ett arbete här. Återstår tiggeri. När du ger en slant hjälper du alltså en människa i nöd – diakonicentralen, polis och sociala myndigheter är eniga om att allt tal om organiserade ligor saknar grund.

Tiggarna vill alltså först och främst jobba, men utför på sätt och vis ett viktigt arbete. Genom sin närvaro här i Lund påminner dem oss om hur många människor har det i vår värld. Genom sin närvaro representerar de den dryga miljard människor, många av dem barn, som lever på mindre än 7 kronor om dagen. Hur lätt är det inte för oss som lever i ett välfärdssamhälle att glömma hur bra vi har det? Hur lätt är det inte att bortse från alla de människor som lever i fattigdom? Lägg, som sagt gärna en peng, men låt även tiggarnas närvaro väcka tanken till liv – hur skapar vi en värld där ingen skall behöva lämna sina barn för att tigga på gatan?

Jan Kjellström, studentpräst