Att låta tilliten växa till det som är mer än jag

Ibland kan man känna sig rätt ynklig. Det är som om hela tilltron till sig själv är borta.

Plötsligt blir det svårt att lita på att det egna duger och man kan undra om man är bra på något alls. Sådana dagar går jag till sängs på kvällen och drar täcket över huvudet, tacksam för att dagen äntligen är slut, med bön och förhoppning om att det ska bli annorlunda i morgon.

Eftersom jag är teolog tar jag också hjälp av teologins historia. Där skiljer man ibland mellan att tro på Gud och att tro på sin egen tro. Visst kan det låta lite teoretiskt och torrt, men den åtskillnaden är viktig när man förlorar tilltron till sig själv.

Att tro på sin egen tro är att hysa tillit till egna formuleringar, till det egna sättet att tänka och till att de ord just jag använder för att beskriva min tro är de bästa. Men att tro på Gud är något annat. Det är att lämna över sitt liv i någon annans händer, att hoppas när allt hopp tycks ute. Det är att falla handlöst mot djupen och bli mottagen. Att tro på sin egen tro gör mig uppfylld av mig själv. Men att tro på Gud är att själv våga bli mindre, och låta tilliten till det som är mer än jag växa.

Kanske kan dessa ord få betyda något för din vecka. När du drar täcket över huvudet nästa gång och känner att det mesta är hopplöst, då är Gud nära. Trons kraft ligger inte i hur bra du är på att tro, utan i tilliten till att Gud bär dig när du själv inte orkar mer.

Text Fredrik Modéus, församlingsherde i Domkyrkoförsamlingen, biskop electus i Växjö stift
Foto Kristina Strand Larsson