Det går sällan ihop att vara människa

Jag har en bekant som har jobbat på ett slakteri, igår eftermiddag när vi stod och pratade berättade han om sina upplevelser från den tiden. Jag kände mig som en pryd liten prinsessa när jag rynkade näsan åt hans berättelser om gasade grisar, döda utslängda djurfoster på slaktgolvet och kons rädda skri när den skulle dödas.

Efter en stund var det dags för mig att gå hem till mitt, börja laga mat och låta kvällen komma. Till middag värmde jag upp gårdagens pannbiffar med brunsås. Mm det var gott!

Om detta vore en film, skulle det nu komma ett oretuscherat brusigt klipp som med ett bildspråk som berättade: Vänta nu, detta går ju inte ihop. Hur kan människan stå och förfasas ena stunden över djurens villkor, medan hon i andra stunden går hem och njuter av pannbiff i brunsås?

Ja, hur går detta ihop?!

Det går så sällan ihop, det här med att vara människa. Jag borde bli vegetarian tänker jag flera gånger i veckan. Och visst borde jag det, jag ska inte ägna denna text åt att snacka bort det faktum att det är orimligt att äta djur i den mängd som vi gör idag!

Jag menar bara att; Är det inte det ena så är det det andra. Kanske tycker du att det är oetiskt att inte handla ekologiskt och rättvisemärkt men saknar de ekonomiska möjligheterna att leva efter denna övertygelse? Kanske tycker du att det är så in i bänken fel att bara gå förbi tiggaren som fryser i höstregnet men känner att du varken har tid, ork eller möjligheter att hantera denna orättvisa.

Ja, listan kan göras lång. Så till alla oss som försöker, misslyckas, stångas och ältar livets orättvisor. Vi får inte förlora hoppet och glöden.  Gud ser din och min kamp, Gud hjälper oss att ta nya tag imorgon. Kärleken vinner faktiskt över döden, det måste vi få tro på!

Lisa Vinsander, studentpräst