Gud 07.07: Gräns

En dag ska vi alla dö. Vi vet inte hur eller när det ska ske. Att det finns en gräns för våra jordiska liv, det vet vi.

Vi är hemma på jorden, hemma i tiden.
Ändå kan vi även den allra vackraste höstdag fyllas av längtan till det som är större. Vi längtar efter det som sträcker sig utöver vårt här och nu.
Vi har ett hemland också i himlen. Mitt i det välbekanta livet kan vi förnimma att vi är gäster i tiden och rummet.

Döden är en gräns för våra liv och för gemenskapen med en annan människa.
På samma gång har de dödas och de levandes livsrum öppna gränser. För Gud är inte döden någon gräns för gemenskap. Gud är en Gud för levande. För Gud lever alla.
I Guds kärlek ryms både döda och levande.

Kristus är vår broder. Som döende är han de döendes broder. Som död blir han en broder för de döda. Som uppstånden omsluter han både döda och levande. Hans korsfäste och uppståndne kropp håller samman himmel och jord och är förtrogen med död och liv.

Kristi uppståndelse innebär inte ett avståndstagande från döden. De sårmärken som korsets spikar gav honom finns kvar som igenkänningstecken för oss. Uppståndelsen är inte en rekonstruktion av det som fanns före korset. Erfarenheten av död och övergivenhet som Kristus gör på korset kan inte göras ogjord. Därför kan han vara närvarande i vår död, i vår övergivenhet. Den levande kroppen med sårmärkena förenar död och liv.

Vi är formade av en kärlek som går över gränser och bär själva gränsöverskridandets möjlighet i oss.

Ännu ser vi i en gåtfull spegelbild då ska vi se ansikte mot ansikte.

Text Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan
Foto Kristina Strand Larsson