Gud 07.07: Barnlöshet, bitterhet och bön

I söndagens gammaltestamentliga text, cirka 1050 år före Kristus reser sig en barnlös kvinna som heter Hanna upp ur sin djupa bedrövelse. Som kvinna och ofruktsam saknar hon egenvärde och har dessutom i årtal fått utstå kränkande kommentarer från sin mans andra och fruktbara hustru.

Under bitter gråt ber hon: Herre Sebaot, om du ser till din tjänarinnas nöd och vill ta dig an mig, om du inte glömmer bort mig utan skänker mig en son, då ska jag ge honom åt Herren för hela livet.

Hanna blir bönhörd, föder Samuel och cirka tre år senare när barnet slutat amma bär Hanna fram pojken till Eli som är präst i Shilo för att överlämna honom i tjänst åt Gud: Så sant du lever, herre, jag är den kvinna som stod här hos dig och bad till Herren. Det var om detta barn jag bad, och Herren har gett mig vad jag bad honom om. Nu vill jag i min tur ge honom tillbaka åt Herren. Så länge han lever skall han tillhöra honom.

Mer än tretusen år efter Hanna befinner jag mig på en tjejkväll med höggravida och nyblivna mammor som ivrigt pratar ikapp om omättliga lakritsbegär och femminutersmetoden. Ju mer mina väninnor skrattar och ler medkännande mot varandra, talar sitt kodspråk som ingen annan än de förstår, desto mer växer bitterheten inom mig. Gläd er med dem som gläder sig förvandlas nu platt till en moralkaka i mitt bröst.

Det är lyckade berättelser som Hannas som ofrivilligt barnlösa är mer än trötta på att få höra från sin omgivning. Mitt i längtan och smärtan kan de mest välvilliga mirakelberättelser kännas som ett slag i ansiktet. Likväl händer det att mirakel sker. Ofta inte som vi föreställt oss. Sällan i samma tid som vi önskar.

Oavsett om längtan efter barn och att få dela gemenskapen och erfarenheten av att vara förälder med andra föräldrar går i uppfyllelse, är det min tro att bönen många gånger har förmågan att lindra bitterhet. Den kan hjälpa oss att resa oss upp ur vår bedrövelse, försonas med livet så som det faktiskt är och i bästa fall skänka förtröstan på att livet trots allt vill oss väl.

Text: Ebba Älverbrandt, diakon i Uppåkra församling