Gud 07.07: Människans mittlinje

Den osynliga vita linjen, det låter som en spelplan, eller kanske en titel på en film eller roman. Men det jag talar om är en gåva som vilar inom dig, eller snarare på dig.

På alla människor finns en osynlig och vit linje, på latin har den namnet linea alba. Det går rakt över magen och de flesta av oss vet inte ens om den finns. Den är som ett streck som markerar människans mittlinje. Vi kan tänka oss mittlinjen som människans osynliga livslinje. Från det ögonblicket vi skapades fanns där, för ögat osynlig.

Men vid ett speciellt tillfälle syns den och det är när ett nytt liv har skapats. När en människa är gravid blir det osynliga plötsligt synligt för ett antal månader. För över magen genom pigmentförändringar, så blir den osynliga linjen synlig, för att sedan bli osynlig igen. Det sägs att när linjen når naveln är det en flicka, när den fortsätter ovanför naveln är det en pojke (eller var det tvärtom?), men vi låter detta vara osagt idag. Linea alba, den vita linjen, den är gemensam för alla människor. Den är som ett hemligt tecken för livet och för samhörigheten oss människor emellan.

Kanske kan vi låta vår vita livslinje också vara en bild för vår relation till Gud? Att vi är skapade till Guds avbilder berättar redan Bibelns första sida i 1 Mosebok för oss. Tänk, i det ögonblicket liv blir till, målar Gud med sitt finger ett osynligt vitt streck på våra magar för att visa att vi hör till Gud. Ett gudomligt penseldrag över hela mänskligheten. Gud målar med den vita färgen, med hoppets och färg på oss. En fingervisning om vad som omger och finns inom och omkring oss, Guds hopp. Det vilar där som en osynlig och ibland synlig gåva.

Den både synlige och osynlige ständigt närvarande Guden, låter linea alba vara en påminnelse om denna gömda hoppets gåva. Och jag funderar, är dopet ett tydliggörande av just denna gåva? Ett bekräftande av människoskapet hos och närheten till Gud. Dopet, ett Guds sigill, där Jesus lovar att alltid vara med oss. Linea alba, så mycket mer än pigmentförändringar och ett vackert ord, en hälsning från Gud själv.

Text Fredrik Beverhjelm, präst i Domkyrkoförsamlingen
Foto Kristina Strand Larsson