Gud 07.07: Fötternas lovsång

Stilla veckan gick fort i år. Med betoning på gick. Veckan innan påsk spenderade jag nämligen vandrandes genom Skåne, längs den del av pilgrimsvägen i Lunds stift som kallas St Olovsleden.

Att pilgrimsvandra är något alldeles speciellt och tiden går alltid för fort, inte minst den här gången. Att i en hel vecka få leva i enkelhet och vara närvarande i varje steg, få andas frisk luft och bara låta tankarna passera utan några krav förändrar mig och i år var det en extra dimension – jag gick nämligen och funderade över Kristi lidande och död.

Om jag ska sammanfatta veckan kort så skulle det se ut såhär:
Frihet! 2 mil. Kroppen protesterar. Aj aj. Sova. Halvdag. Snö och 2 grader. Aj. Sova. Flyt! Aprilväder, från sol till hagel och motvind. Medvind! Sova. Sol! Kroppen är med igen! Hagel i motvind. AJ. Skärtorsdagsmässa. Sova. Långfredag. Sol. Underbart. Förundran över Guds stora kärlekshandling. Sova. Framme i Lund. Hur gick det till? Påsknattsmässa. Kristus är uppstånden! Vi gjorde det! Ljuset vinner över mörkret! Glad påsk!

När kroppen protesterar under två dagar och det inte finns någon annan lösning än att fortsätta gå så slår en tanke mig väldigt fort: Jesus led värre. Denna tanke kom till mig redan på första vandringsdagen när vi upptäckte att stigen vi skulle gå var helt bortspolad och mina ben värkte något fruktansvärt. Det blev till att återigen pausa, kolla kartan och inte minst be. Vid varje uppbrott efter en paus bad vi pilgrimer den Heliga Birgittas bön: ”Herre, visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den” och det var väldigt välbehövligt under den första dagen. Att låta sig ledas av Gud, att ha all sin tillit till att Gud kommer visa på rätt väg är en utmaning men vandringen under stilla veckan har gjort det lättare.

Det har varit en uppenbarelse att få vandra. Jag är mycket tryggare i att Gud alltid kommer att leda mig rätt, att Gud stöttar mig när jag faller och bär mig när jag är trött. Gud är min osynlige medvandrare, Gud är min vandringsstav. När jag har ont lider Gud med mig och vill hjälpa mig igenom det. Att vandra är en fysisk lovsång till Gud. Varje steg tar jag i tacksamhet över att jag är ett Guds barn, i att Gud gett sin ende sons liv för att hela världen skulle få liv. Varje steg jag tar, tar jag tillsammans med Gud.

Text Emma Stene
Foto Emma Stene och Kristina Strand Larsson