Gud 07.07: Det tunga kravet på lycka

Det är lätt att gå vilse i vardagen. Vi har så mycket att leva upp till och kravet på lycka står överst på mångas önskelistor, trots att ordet lycka är ett så svårdefinierbart begrepp.

Är vi inte lyckliga så finns det ingen mening med livet. Men vem funkar så att en kan gå omkring och känna sig lycklig hela tiden? Det är ju inte så livet är och ändå så har lyckan blivit både ett krav och en börda för många. Livet ska levas på små rosa moln och ingenting grått ska få komma och förstöra den rosa, ulliga, ljuva tillvaron. Annars finns risken att vi blir olyckliga för att vi inte klarar av att vara lyckliga.

Det har nästan gått så långt att sorg och olycka inte får finnas i vårt samhälle längre. Och ändå är det så att för de allra flesta människor så är livet inte konstant lycka, utan mycket mer av vardag med små roliga händelser och små tråkiga händelser.

Att växa upp i ett samhälle där kravet på lycka har blivit så stort kan lätt leda till att man låter rädslan ta överhanden, rädslan för livet. Vi får inte visa oss svaga för då kan vi bli betraktade som hjälplösa och beroende av andra. Men hur ska vi kunna leva tillsammans om vi inte visar att vi är beroende av varandra.

Som präst möter jag ibland människor som kommer till mig med en massa gråt, sorg och förtvivlan och som samtidigt ber om ursäkt för att de inte kan skärpa sig och reda ut sina bekymmer på egen hand. De är fulla av rädslor för att släppa ut det som de går och bär på och är så rädda för att känna sig misslyckade. Kanske är det så att om vi inte inser att livet är dubbelt och inte tillåter oss att misslyckas eller vara rejält ledsna, då kan vi inte heller känna stunder av lycka. Om vi blundar för allt som är svårt och jobbigt blir lyckan så skör och kan inte gå på djupet. Livet är inte bara bra och det är det inte för någon.

Jesus kallade sig själv för en herde, en bild som blivit älskad av många. En herde som går med, som delar liv och livsvillkor. Någon som inte bara ser på när det onda inträffar utan finns där, delar och tröstar. Någon som inte backar för det djupast mänskliga utan också är i det, också i det smutsiga, i det svåra, i det skamliga. Någon som fattar oss vid handen när livet känns för svårt att vara i.

I detta får vi vila när vi dömer oss själva eller andra, i det får vi försöka vila i den svåra sorgen över att ha mist någon som stått oss nära, i det får vi försöka vila när ångesten söker oss och trycker in oss i fruktans hörn. I det får vi försöka vila när vi känner oss olyckliga över att vi inte är lyckliga.

Text Josefin G Andersson
Foto Kristina Strand Larsson