Gud 07.07: Med stetoskopet mot Guds hjärta

Genom kameralinsen blir världen vackrare. Åtminstone känns det så.

Det finns en inneboende skönhet i allt. Även i det trasiga och skrumpna. Det gäller bara att hitta den.

Jag har varit på otaliga gudstjänster med kameran i högsta hugg, jag har rest med en otymplig kameraväska i Indien och Sudan. Jag springer med samma kamera skumpande på axeln.

I kyrkan är jag rädd att klickljuden ska störa eller att jag ska stå i vägen mellan körsångare och gudstjänstfirare. Vad de inte kan veta är ju att jag ber. För mig är varje bild en bön. Varje klick är ett tack. Att fotografera det jag ser är ett sätt att fira gudstjänst.

Men kameran skärmar också av. Det som inte är i fokus hamnar utanför vårt blickfång. Strålkastarljuset ger och tar uppmärksamhet.

Jag ser gärna se på andra fotografers bilder, särskilt på människor och skeenden. Ibland är det dramatiska fotografier av människor på flykt. Fotografen har fångat en förtvivlad blick och jag blir gripen. Men vad blir jag gripen av? Den vackra kompositionen, intensiteten i bilden? Eller stärker fotografiet min empati?

Bilder som väcker medkänsla fyller sin funktion. Vi reagerar på orättvisor och ger en hjälpande hand också utanför fotografiets ram. Skönheten har trots detta sitt eget värde. Det som fångar vår blick kan stärka vårt hopp. Bilden får oss att stanna upp och ana att det finns något annat bakom, innanför den här verkligheten. Fotografiska mästerverk från hela världen imponerar på mig. Jag kan titta på bilder i evighet. Bara sugas in, förundras och fantisera om historien bakom fotografiet. Vad hände egentligen? Vem är det på bilden? Vad drömmer hen om? Hur såg livet ut?

Processen att fotografera kan vara lika viktig som resultatet. Den som fotograferar blir uppmärksam och motivet framför kameralinsen träder fram. Det är som meditation. Jag ser världen på ett annat sätt och det väcker en slags ömhet. En skrovlig sten, ett träd där ett blåser i grenarna, ett fräknigt ansikte, två människor som älskar varandra.

För en del av oss är det bilder som väcker en sådan här förundran, andra försvinner in i musiken eller glömmer allt när de dansar. Är det Gud vi söker? Med ljus och lykta? Med stetoskopet mot hjärtat. Vi kan inte låta bli att leta.

Bilder: Häst med okänt namn, Petter Forkstam och Mats Eriksen utanför Lunds domkyrka, bilder från resor.

Text/foto Kristina Strand Larsson