Gud 07.07: Helig laddning

När jag promenerar genom Lund så märker jag snabbt att någon har, på nästan varje gata, ritat på väggarna. Graffiti kallas det och beroende på vem som får frågan kan det antingen ses som vandalism eller spontan, kaosdriven konst. Graffitin finns överallt: på väggar, elskåp, busshållplatser och till och med på vissa tak. Finns det en tom yta så är det en kanvas för graffitin. Eller?

För om du skulle titta på den där enorma byggnaden i sandsten som står mitt i centrala Lund (jag syftar givetvis på Domkyrkan) så skulle du kunna se en tom tavla som bara väntar på att få fyllas i. Men det gör du inte. Det finns nästan ingen som ser kyrkan som en plats för graffitin att växa fram. Men varför inte det? Det är lika olagligt att kladda ned stadens vägskyltar som det är att måla en blomma på domkyrkan; ändå utförs det tidigare betydligt mer frekvent än det senare. Kyrkan verkar besitta en helighet som påverkar alla, inte bara folk som redan håller den högt.

Jag tycker personligen att det är väldigt spännande. Mitt intryck är nämligen att folk som inte är kyrkliga tappar allt mer respekt för den kristna tron. Jag har mött personer som gladeligen idiotförklarat mig (och sagt en del grövre saker också) bara för att jag öppet sagt att jag tror på Gud. Men just kyrkan håller alla helig ändå.

På kyrkan finns ingen graffiti. Jag tror det är av samma anledning som det är svårt att slänga bort en bibel; det är något större som ryms i den. Alla känner det innerst inne, vare sig man man vet det eller inte.

Text: Olof Månsson, konfirmandledare och cafévärd på Domkyrkoforum

Foto: Kristina Strand Larsson