Gud 07.07: I min tro finns inga mot eller måsten

Igår tände jag det andra ljuset i adventsljusstaken, precis som hundratusentals andra runt om i Sverige. I våra fönster lyser stjärnor och sjuarmade ljusstakar och snart firar vi jul. Firar att Gud kommer till oss som ett litet barn och blir människa som vi.

Det sägs att vi lever i världens mest sekulariserade land, att många tycker att det är pinsamt att kalla sig för kristen eller religiös här i Sverige. Fördomarna om hur en religiös person ska vara är många, för att inte tala om hur en kristen ska vara. En kristen tror på allt som står i Bibeln, en kristen är motvalls det mesta, är inte som ”vanliga” människor, går i kyrkan varje söndag, svär inte, är helt enkelt lite konstig.

Ändå omger sig en stor del av världens mest sekulariserade folk just nu med starka kristna symboler och väntar på att fira en högtid som till största delen har sitt ursprung i den kristna tron. Det är fantastiskt! Tänk att vi lever i ett land där vi får lov att tro och inte tro! Tänk att vi lever i ett land där vi tillåts att tända stjärnor i fönstren och fira jul. Tänk att vi lever i ett land där vi är öppna för att vi är olika och får lov att vara det! Det måste vi vara rädda om!

För mig finns det inga mot eller måsten när jag kallar mig kristen. För mig betyder min kristna tro att jag får tro att det finns någon som ser och delar allt med mig, att jag blir bekräftad och får lov att vara som jag är. Jag får tro att Gud alltid finns hos mig och i mig och bär mig när det sker saker i livet som jag inte är beredd på och inte kan förstå. Jag får tro att Gud delar det som är min lycka och det som är min sorg. Jag får tro att Gud finns i den glädje som jag fylls av när jag tänder min stjärna i fönstret och väntar på att det lilla barnet ska födas i julnatten.

Text: Josefin Gustafsson Andersson, präst
Bild: Kristina Strand Larsson