Gud 07.07: Tolka tidsandans krumbukter
Redan den gamla grekerna – som det brukar heta – funderade ofta över människan och världen i begreppspar: anden och materian, delarna och helheten, fast och flyktigt.
För 30 år författade Svante Beckman en skrift med titeln Tidsandans krumbukter. Han greppade de gamla grekiska verktygen, styrkt av att fysikens förklaringar av världen: som i poler och motpoler, i positiva och negativa laddningar. Ytterligare motiverad av humanisternas dualistiska uppdelning i kropp och själ, jag och överjag, tecknade han en tidsanda som krumbuktade sig i någon slags rörelse.
Med två motsatspar i par ritar författaren upp fyrfältare, som blev till kartbilder, världsbilder om vardera fyra länder, för sortering och förklaring.
En höjdpunkt i den lilla boken är bilden av jagets relation till världen: I leken och lärandets land är både jag och världen ömsesidigt formbara. I allvarets självsäkerhet är det bara världen som ska styras upp av ett statiskt jag. Det tredje landet är vardagens givna, där närmast inget står på spel. I högtidens land söker jaget den fasta värld som ska ge fast kontur och identitet på djupet.
Vardag och högtid ger vila. Lek och allvar är skapande och framåtriktade länder. Leken och allvaret angriper vardag och högtid för bekväma livslögner och inkrökt stillastående. Högtiden och vardagen anklagar lek och allvar för klåfingrighet och maktlystnad.
Leken är barndomslandet, på det sätt som allvaret tillhör ungdomen och vardagen de medelålders. Högtiden är det sena livets land.
Inget är så praktiskt som en bra teori: Så jag tar kartan i hand. Finner ett sätt att med bibehållen respekt bemöta de notoriskt högtidliga. Skärper min kritiska blick på särart och avart. Försöker dra mig själv ur vardagslunken, så medelålders jag är. Anar en konjunkturuppgång för lekens land, med medborgare som aktivt exponeras för det nya och inte nöjer sig med en världsbild begränsad till en fyrfältare.
Text: Martin Garlöv, kommunikationsstrateg i Lunds pastorat
Foto: Kristina Strand Larsson