Gud 07.07: En andlig ström i kunskapsstråket

Helt nyligen, på årets ljusaste dag, invigdes MAX IV. Kostsam och obegriplig på många sätt är anläggningen uppe på Brunnshög. En linjäraccelerator av världsklass, lär det vara. Här ska elektroner skrämmas upp i närmast ljuset hastighet. Och rusa runt, runt i en bana stor som den kolossala nästan 2000 år gamla amfiteatern i Rom, Colosseum.

Brunnshög med både Max IV och anläggningen ESS beskrivs som en änden av Lunds kunskapsstråk. Ta det sin början däruppe i norr, för att sträcka sig ner mot Domkyrkan och vidare mot kontinenten? Eller är det snarare så att stråket av vett och vetande arbetar sig från söder, stigande uppåt och norröver i den lutande staden?

Mycket ska det längs Kunskapsstråket läggas nya spår i tiden, som elektriska vagnar ska susa längs, fram och tillbaka mellan Clemenstorget och Brunnshög. Först rakt upp och sen vänstersväng framför Allhelgonakyrkan. Strömmen ger kraft åt spårvagnarna, liksom en andlig ström har kyrkorna i staden som sina hållplatser.

I nutid kommer naturvetenskapens nomader flygande till Lund för utföra sina experiment. Dessa lärda och rörliga människor liknar i mångt och mycket de medeltida klostrens systrar och bröder. Också de sökte sig eller blev sända längs lederna mellan noderna i det kunskapsnät som ordnarna bildade. På vissa platser skapades kluster av kloster – som i Lund, kraftcentraler för bildning och rit, vilka drog till sig utvecklade också ett tekniskt kunnande, administration och förvaltning.

I Max IX ska redan nästa generations Max X vara inbyggt. Framsynt, som det verkar. Invigt och taget i bruk och ändå: under konstruktion. Domkyrkan är Lunds äldsta riktigt stora accelerator. Den är liksom Max IV byggd kring ljuset. Med honom som kallade sig själv Världen Ljus som byggnadens bultande och utgivande hjärta.

Vatten och ande har under vissa tider i Lunds 1000-åriga historia strömmat så häftigt att kryptan svämmat över och närmast murarna underminerats. ”Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid” står det i en av Psalmbokens verkliga höjdare, psalm 57 av Olov Hartman. Han skriver om en kyrka som vacklar och är på väg att förlora sitt förtroende. Kanhända om en kyrka som tillhör en förlorad generation, som passerat ett bäst före-datum.

Dock, liksom det ligger en förnyelse inbyggd i Max IV är också Kyrkan under konstruktion – alltid under reformation. Sant, om än inte vid varje tillfälle och från varje vinkel helt påtagligt. Löftet från Jesus själv är att den andliga laddningen finns inom kyrkan. Så det gäller att koppla upp sig till Moderskeppet. Och löftet och kallelsen är personlig: In till en gemenskap utan gräns och ut på vägarna, gatorna och torgen. Må de vara grusiga, stensatta eller av glasartad fiber, det spelar ingen roll, för det är där i rörelsen, mötet och i morgondagen det ska ske.

Text: Martin Garlöv, kommunikationsstrateg i Lunds pastorat

Foto: Kristina Strand Larsson