Gud 07.07: Novemberkroppar

Det finns hopp för våra trötta novemberkroppar. Kroppar som i tidiga morgnar tar sig fram genom regnet. Det finns hopp för det ofullkomliga och det ringa. Det finns hopp för oss.

Vi har vårt hem på jorden. Vi har också ett hemland i himlen. Uttrycket finns i Filipperbrevet i Nya testamentet. Paulus vill få oss att rikta vår blick från det jordiska. Det vi erfar och lever här på jorden är inte allt. Vi är också rotade i en annan verklighet – det vi kallar himlen.

Det ger oss perspektiv på det jordiska livet. Det kan väcka vår kärlek till detta livet, också en regnig novembermorgon, vi vet ju att vi inte har det för alltid. Det kan hjälpa oss att ta ut distans till det som upptar oss här och nu. I det perspektivet – vad är viktigt, vilka strider vill ge oss in i, vad ger vi vårt engagemang?

Bibeln talar om kroppens förvandling. Det himmelska livet är inte en resa bort från kropp och skapelse. Det är inte bara våra själar det handlar om utan om oss som helhet. Kroppen är inte bara ett skal vi lämnar den dag vi dör.

Sedan den första kristna tiden har kroppens uppståndelse varit viktig. Så stark är Guds kärlek till sin skapelse att vi inte räddas ur den utan tillsammans med den.

Det finns hopp för trötta novemberkroppar.

Vi lever här i tiden, rotade i det himmelska.

Text: Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan
Bild: Kristina Strand Larsson