Mitt liv är ingenting som skall mätas

”Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla.”

Första Timotheosbrevet 2:4-6

”Mitt liv är ingenting som skall mätas, varken bocksprånget eller soluppgången är några prestationer.

Ett människoliv är heller ingen prestation, utan ett växande in mot fulländningen och det fulländade presterar ingenting.

Det verkar i vila”

Så skriver Stig Dagerman i Vårt behov av tröst är omättligt.

Rör Dagerman vid samma verklighet som texten ur Första Timotheosbrevet berör? Ett växande in mot fulländningen, att komma till insikt om sanningen.

Fulländningen, sanningen – orden kan nästan provocera i sin bestämda form och den prestation som Dagerman säger att livet inte är ligger nära till hands.

Men det är inte prestation. Det är Guds vilja med oss.

Det finns djup i tillvaron – sanningen och fulländningen är exempel på våra ofullkomliga försök att beskriva djupen.

Våra djup ropar till tillvarons djup, till Guds djup. Kristus är förmedlaren, den som i sig sammanfattar Gud och människa.

Bibeltexten bejakar vår längtan efter fördjupning, vår törst efter en andlig verklighet. Livet är mer än det materiella även om materien kan vara en öppning mot andens domäner.

Varje gång vi firar mässa påminns vi om detta. I brödet som vilar i vår hand finns Gud själv. Ibland talar vår ande med Guds. Vi erfar att vi är del av något större. Den verklighet vi längtar efter är här. Det kan vara ett ögonblick mitt i det vardagliga; när vi diskar, i bussen, på vägen hem. Eller kanske när vi träder in i Lundakatedralen där vi varit så ofta och överväldigas av dess skönhet. Eller i en stund av bön. Men förbindelsen är inte alltid lika självklar.

I denna tillvaro finns också det som vill locka oss bort från vår egen mänsklighet, bort från Gud. Det är då Kristus sträcker ut sin kropp som en bro för att upprätta förbindelsen igen, för att ge oss en väg att gå till det som vår djupaste bestämmelse.

För att hela det som brustit.

Han ger sig själv till lösen för alla.

Text: Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan