Påvens besök gav näring åt det ekumeniska arbetet

För första gången sedan 1500-talet öppnar Domkyrkan upp för katolska mässor på söndagar. Första tillfället är söndag den 21 oktober 2018, kl 8.30 på morgonen. Inför denna ekumeniska milstolpe passade Domkyrkans tidning, Finn, på att samla Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan, och Anders Piltz, katolsk präst, för ett samtal om ekumenik, skillnader, likheter och vägar framåt mot gemenskap för katoliker och lutheraner.

Lena Sjöstrand och Anders Piltz är väl bekanta med varandra sedan många år tillbaka. Under arbetet med de gemensamma kvällsbönerna, vesprarna, som firats varannan vecka med start 2016, omväxlande i S:t Thomas kyrka och i Lunds domkyrka, har de fått tillfälle att diskutera så väl praktiska detaljer som mer teologiska spörsmål. När vi träffas i Domkyrkoforum är tidspusslet kring katedralen i stort sett klart och dagen för den första katolska mässan nalkas.
Sofia Lindstrand, Finn: Berätta lite om bakgrunden till samarbetet och relationen mellan S:t Thomas katolska församling och Lunds domkyrkoförsamling!
Lena Sjöstrand: Det finns en lång historia av samarbete mellan oss, vi har firat vesper ihop, och vissa högtider. Men det är klart att det ekumeniska arbetet fick en vitamininjektion i samband med besöket av påven och ledare från Lutherska världsförbundet 2016. I och med det konkreta, påtagliga arbete som då skulle göras med planeringen av den gemensamma gudstjänst som skulle firas i Domkyrkan – öva ihop med körer, ministranter, ljusbärare och så vidare – så fördjupades också samarbetet mellan oss. Då var det mycket Johan Lindén, kyrkoherde i S:t Thomas, och jag som var inblandade i planeringen. Och då sa vi ”Vi kan ju faktiskt be tillsammans på en lite mera regelbunden basis, vi behöver ju inte bara göra det när det är stora högtidsdagar”. Det blev inledningen till att vi började fira vesper.
Anders Piltz: Ja, utifrån utgångspunkten att det finns mycket som skiljer de kristna samfunden åt men det allra mesta är ju faktiskt gemensamt. Varför då inte vända på steken och ta fasta på det som förenar oss, vilket ju är den gemensamma bönen. Därför började vi fira vesper varannan vecka, ömsom i Domkyrkan och ömsom i den katolska församlingskyrkan, S:t Thomas. Och detta blev en succé, faktiskt, vi hade inte väntat oss en stor uppslutning. Och det höll ju dessutom i sig. Det var ett hållbart sätt att fördjupa vår gemenskap på.
– Det goda samarbetet och de vänskapliga relationer som uppstått gjorde att vi vågade ställa frågan om vi kunde få fira våra mässor i Domkyrkan under tiden som vår kyrka skulle renoveras och byggas ut.
– Det visade sig gå utmärkt bra, och det är det vi ska börja med den 21 oktober.

”Vi har mycket att ’ta igen’ efter så många sekler av polemik. Vi behöver varandra för att hitta vårt uppdrag i samhället och i världen.”
– Anders Piltz

LS: När vi fick frågan blev det så tydligt att det inte bara var någon som plötsligt kom och knackade på och behövde en lokal. Det var sprunget ur den gemensamma bönen. Och jag tror att vi kände från bägge parter att ”Det här hänger i hop” – även om vi inte kan fira mässa ihop så blev det ett steg som hör samman med det vi gjort under året. Därför är det för oss en mycket större fråga än att bara hitta en ledig tid, det handlar om att det här är en möjlighet att fördjupa våra relationer.

Tre av fyra söndagar kommer den katolska mässan att firas klockan 8.30 i Domkyrkan och första söndagen i månaden firas den klockan 19. Under den söndagen firas en gemensam vesper klockan 18 för att hålla fast vid den traditionen, berättar Lena. Också Anders betonar att detta är mycket mer än enbart en praktisk lösning:
AP: Det är ett vänskapligt förhållande där vi gör en erfarenhet tillsammans under den här tiden, när vi får utnyttja gästfriheten i Domkyrkan. Och så får vi se hur detta påverkar oss på lång sikt. Vi är kristna, vi är döpta, ingen ifrågasätter den andres tro och vi har Guds ord gemensamt. Vi har börjat en vandring tillsammans.
SL: Lena, du nämnde ju besöket från påven och Lutherska världsförbundet som en slags vitamininjektion. Men de gemensamma vesprarna tycks ju också haft en viktig funktion för ert ekumeniska samarbete.
LS: Det hängde också ihop med dokumentet ”Från konflikt till gemenskap”, där det finns både uppmaning och stödjande ord, att ta fasta på det vi har gemensamt och lägga konflikter bakom oss och fokusera på att enas. Jag minns att när vi började planera, så fanns inget behov av att bara prata och diskutera, utan det fanns ett behov av att mötas inför Guds ansikte, i meditation och i bön. Sen föds idéer under tiden, vi har mötts i gemensam agape-måltid bland annat. Så ur bönen växte också ett behov av att samtala med varandra under lite friare former. Den gemensamma bönen var absolut centrum, det som drev oss att fortsätta.
AP: Ja, det som otvetydligt förenar oss är dopet, Guds ord och bönen.
SL: Så när påven åkt och den här stora högtidshelgen var över så började det spira något på ”gräsrotsnivå” om man nu kan uttrycka det så?
LS: Ja det känns som att vi fått en gåva och en uppgift, kombinerat. Det hade nästan inte gått att säga ”Tack för detta nu går vi var och en hem till vårt” efter påvebsöket, utan något hände. Ibland i livet så arbetar man väldigt hårt för att något ska uppnås, men det här uppfattar jag mer som en gåva: ”Nu finns den här möjligheten för er, varsågoda”.

”Det är otroligt mycket som är likt när vi gestaltar våra respektive
mässor.”
– Lena Sjöstrand

AP: Ja, så är det. Och det måste då ses mot bakgrunden av flera sekler av polemik mellan de olika varieteterna av kristendom. Och jag är så pass gammal att jag kommer ihåg hur stämningen var för 50 år sedan innan den stora ekumeniska ”lossningen” hade inträffat, på 60-talet, när man betraktade varandra som någon form av avart av kristendomen. Vi varnade för varandra som någon form av fosterlandsförräderi. Så mycket har hänt sedan dess och det hänger samman med den globala ekumeniska rörelsen. Och kanske även med den västerländska sekulariseringen. Kyrkan har inte längre den självklara position som vi tidigare haft för att formulera problem och svar på dem. Vi är i någon mening beträngda och vi måste söka oss till varandra för att se vad som är det absolut mest väsentliga.
Jag är oerhört tacksam över att få vara med om detta, för jag är född i ett lutherskt prästhem och har följt den här utvecklingen inifrån, från köksbordet.
LS: Och i och med att du konverterade så har du ju också i dig själv haft både och – och sprickan.
AP: Ja, så är det.
SL: Men det innebär ingen motsättning för dig att nu jobba med den gren du så att säga lämnat?
AP: För mig innebär det en utveckling. Min pappa och min farfar var präster i svenska kyrkan och de var helt olika sinsemellan – stod på varsin kant. Jag betraktar, på avstånd, mig som den förmedlande länken mellan dem.
SL: Har ni fångat upp några synpunkter eller kanske rent av farhågor från dem ni kommit i kontakt med hittills?
LS: Jag tror att vi, med det ekumeniska arbetet, tilltalar en grupp människor som inte direkt finns i kyrkans inre liv men som är fredssökande och längtar efter enhet. Det blir konkret för dem att ”här är faktiskt några som skapar enhet, i liten skala, men ni gör det och jag vill vara med”. Det är nog den största reaktionen jag fått – inte teologiska frågor utan man ser det som ett fredsskapande arbete. I den mån det varit någon diskussion om det som handlar om teologi så skiljer den sig för mig inte så mycket från de diskussioner som finns inom Svenska kyrkan.
SL: Ja, det finns ju stor spännvidd där också.
LS: Ja, det gör det.
AP: Och det vi ber om och det vi förkunnar är ju inte något kontroversiellt utan det är basala kristna fakta. Varför inte bygga på denna grund istället för att sätta sig i några kommissioner som skriver något papper som sen inte ger praktiskt resultat? Det handlar om tre kärnord kunskap, vänskap och aktning. Kunskap så att man lär känna den andres sätt att arbeta, vänskap som är basalt för att förstå att de andra inte är konstiga eller farliga eller hotfulla. De söker precis som jag själv efter något hållbart att bygga sitt liv på. Och så aktning – att man inte tar tillfället i akt att jämföra sina egna bästa sidor med den andres sämsta. Utan ödmjukt tar emot det som kanske någon annan förvaltat bättre. De olika traditionerna har fått olika gåvor att bygga på och bygga vidare på. Att dela med sig av till de andra.
LS: Det har ju varit en erfarenhet i just det här långsiktiga, kontinuerliga arbetet med vespern: det var otroligt givande att lyssna till varandras förkunnelse.
SL: Vad tror ni då blir svårast i det här? Att pussla med tider är ju en sak men kanske mer?
AP: Uppriktigt sagt så vet jag inte. Vi kommer att göra som vi brukar. Vi är tacksamma. Men det kan väl vara en svårighet om en stor katolsk högtid inträffar mitt i veckan och vi vill fira den med dunder och brak och det kanske inte finns någon lokal. Men vi har ju församlingssalen och vårt konvent på Sandgatan att tillgå.
LS: Vi har ju redan nu katolska dop i Domkyrkan och kanske blir det fler efter det här året. Kanske begravningar också.
SL: Om man vänder på frågan då – vad tror ni blir enklast och mest lustfyllt?
AP: Jag ser fram emot att få fira i ett sådant stort rum, uppfört för stora gudstjänster. Vi har ju många mässor i S:t Thomas, delvis på grund av att det firas mässor på så många olika språk. Och det är ju bra, men det vore bra att samlas i en enda eukaristi, på en ort, därför avskaffar vi tillsvidare alla mässor på andra språk än svenska och engelska. Det är en pastoral tanke att vi ska lära oss att vara tillsammans.
LS: Jag tänker på två saker som är roliga. Det här samboförhållandet – ett slags vardagligt utbyte med varandra, regelbundet. Att få den chansen till kontakt och relation. Sen tycker jag att det ska bli roligt att se hur ni tänker, gestaltningsmässigt, när ni kommer in i detta rum. Där kanske vi kan få hjälp att se sådant som vi inte sett. Det är otroligt mycket som är likt när vi gestaltar våra respektive mässor. Väldigt många besökare undrar om Domkyrkan är en katolsk kyrka. Ibland får vi den frågan flera gånger om dagen. Många katoliker känner igen sig i våra mässor, men blir förvånade över att prästen är en kvinna.
AP: Det är en stor skillnad från när jag var liten!
LS: Svenska kyrkan har väl tidigare haft en lite för stark önskan att vara en omnipotent statskyrka: ”Så här ska man vara kristen i Sverige”. Det har ju vi då i takt med sekulariseringen och ett mer mångkulturellt samhälle, och mer global blick, blivit varse. Att så kan vi inte tänka och det är en stor befrielse. Det är en sak som underlättar våra relationer. Och det andra är att Svenska kyrkan tagit intryck från många andra grenar i den världsvida kyrkan och det gör det lättare nu att samarbeta.
SL: Om vi ska knyta samman det här samtalet lite grann då, och blicka in i framtiden. Vad tror och hoppas ni har hänt om 10 år inom det ekumeniska arbetet?
LS: I den bästa av världar… Jag får väl ändå säga det att jag längtar till den dagen då vi kan leda mässa tillsammans och där vi kan stå, sida vid sida, bakom altaret vid mässfirandet. Men den ekumeniska längtan står inte och faller med det. Vi har slagit in på en väg där de krafter som är för utbyte, fördjupning och delande är starkare än det motsatta. Jag tror nog att vi har hjälp i detta av sekulariseringen. Att vi kommer att se att vi behöver varandra för att värna människans andlighet och hur Guds närvaro medverkar i våra liv. Vi behöver varandra för att hitta vårt uppdrag i samhället och i världen – hur kan vi utöva diakoni och mission tillsammans?
AP: Jag tänker så här att den tid vi lever i och de politiska, sociala etcetera processer som pågår är gigantiska reningsprocesser inte minst för den kristna kyrkan – här faller allt bort som inte håller. Och gruset försvinner och guldkornen finns kvar tänker jag. Då kommer dessa prövningar, som det ju är om man tittar på statistik och annat, att i själva verket vara någonting där det hållbara visar sig hållbart. Vad det leder till i det långa loppet kan jag inte svara på, jag bara gläder mig åt att vi får vara med i denna ekumeniska process, där vi så att säga tvingas samman – där vi också upptäcker vad som är omistligt hos den andre, där vi kan lära oss något. Jag vet inte vad det ska mynna ut i, jag bara vet att vi är på rätt väg – vi ser ett mål, kanske är det bortom horisonten, men vi är åtminstone konvergerande och kommer så småningom att finna varandra och se vad som behöver göras och vad som inte behöver göras.
LS: Precis.
AP: Det är en vandring i hoppet och har mycket att ”ta igen” efter så många sekler av polemik. Att finna fel hos varandra istället för att se det goda och ta del av det.
Vi kan ju inte lösa alla de problem som plågar kyrkan och mänskligheten men vi bidrar till att finna lösningar. Det kanske är som inom forskningen, att de initiala frågeställningarna visar sig helt irrelevanta i slutet. Det vi bråkat till blods om kanske är helt fel saker. Kanske finner vi vilka frågor som är värda att angripa och vilka som kan lämnas därhän. Det är något man upptäcker, när man vandrar tillsammans, i vänskap.

FAKTA: KATOLSKA MÄSSOR I LUNDS DOMKYRKA

• S:t Thomas mässa kommer att äga rum på söndagar kl 8.30 med start 21 oktober – utom första söndagen varje månad då mässan är kl 19.
• Ekumenisk vesper sker första söndagen varje månad fr.o.m 4 november kl 18.
• Domkyrkans högmässa firas söndagar kl. 11 som vanligt. Dessutom Holy Communion Service kl 17.
• Gemensam gudstjänst firas även 31 oktober kl 18.30, med efterföljande mingel i Domkyrkoforum.

Text: Sofia Lindstrand, sofia.lindstrand@svenskakyrkan.se