Domkyrkans dolda språk

En ljuslåga fladdrar vid altaret ovanför trappan. Det blänker av guld i mosaiken. Änglar, drakar och lejon ser allvarligt på besökaren. Domkyrkan har många rum och bilder. När man kommer in under dess dunkla valv ser man sådant som är både storslaget och hemlighetsfullt. Det blir tydligt att denna byggnad har skapats av människor som ville berätta något för dess besökare.

Genom arkitekturen och den konstnärliga utsmyckningen uttrycks en världsbild. Stenmästarna har format en katedral som liknar en vilande människokropp. Längst i öster finns huvudet, den runda absiden, med högaltaret som en symbol för Guds närvaro. De två kapellen mot norr och söder är Domkyrkans armar. I mitten finns det största rummet, mittskeppet, där församlingen firar mässa varje söndag. Det är människorna som är katedralens hjärta och lungor, utan dem saknar kyrkan liv och mening. I väster sträcker sig tornen mot himlen med sin bas på jorden, men riktningen visar mot något högre.

Domkyrkan har alltså formen av en person, ett uttryck för tron att varje människa är en katedral, en helig plats. Ordet helig betyder avskild, särskild. Katedralen säger till sina besökare att de är unika liksom byggnaden är det. Men Domkyrkan har också formen av ett kors. Här möts alltså det mänskliga och det gudomliga. Gud blev människa genom Jesus Kristus för att visa sin kärlek till alla.

Det finns en riktning i Domkyrkan, ett syfte och ett mål. Riktningen går mot öster, mot det heligaste, mot Guds närvaro. Huset är vänt mot soluppgången i öster för att visa varje tids människor att livet är stort och meningsfullt, att varje liv är en del i den stora berättelsen. När gryningsljuset skiner in genom de östra fönstren är det som om katedralen ler hemlighetsfullt. Ordet hemlighet blir på grekiska mysterion och på latin sacramentum. Katedralens hemlighet och glädje är alltså det som sker gång på gång, sakramenten som återupprepas varje dag, dopet och nattvarden. Guds kärlek till alla människor.