En kyrka i ständig förändring
Vid en snabb anblick kan man tro att Lunds domkyrka har sett ut på samma sätt ända sedan 1145. Så är dock inte fallet. De berömda tornen ”Lunna pågar” är inte mer än knappt 150 år gamla.
Lunds domkyrka är Nordens främsta romanska katedral och har stått i centrala Lund sedan 1145. Dessförinnan fanns en mindre kyrka ”Sven Estridsens stenkyrka” på samma plats. Troligen fanns det även en äldre stavkyrka på platsen. Byggnadsmaterialet är sandsten hämtad främst från ett stenbrott i Höör, dryga fyra mil bort. Som Domkyrkans förste arkitekt omnämns Donatus och som hans stenmästare Regnerus.
År 1234 ödelades stora delar av Domkyrkan i en omfattande brand. Den enda del som klarade sig oskadd var kryptan. Man påbörjade omfattande byggnationer men ända in på 1800-talet var brandskadorna fullt synliga. Än i dag kan man se spår av branden på några av kyrkans stenar.
Runt sekelskiftet 1500 verkade den Westfaliska stenhuggaren Adam van Düren i Domkyrkan. Mäster Adam ledde ett omfattande arbete som bland annat bestod i att dränera kryptan och att renovera tornen men tillförde även kyrka flera mästerverk i sten, bl.a. brunnskaret i kryptan. På 1800-talet verkade två kända Lundaprofiler som ledare för Domkyrkans renoveringsarbete; Carl Georg Brunius och Helgo Zettervall. CG Brunius, som ledde renoveringsarbetet mellan åren 1833 och 1859, rev bland annat lektoriemuren för att ge plats åt kortrappan. Helgo Zettervall rev västfasaden och de ursprungliga tornen för att uppföra nya i en “nyromansk” stil. Innertaken försågs dessutom med schablonmässiga målningar. Zettervalls renoveringsarbete skedde mellan åren 1860 till 1880.
Den senaste restaureringen 1954-1963 leddes av Eiler Græbe. Då tog man bland annat bort 1800-talsmålningarna och återgav Domkyrkan mycket av sitt forna utseende. I mittskeppet ordnades 1990 en ny altarplats, som centrum för söndagens högmässa. Därmed anknöt man till Domkyrkans ursprungliga plan med ett huvudaltare i mittskeppet, ett i högkoret och ett i kryptan.
